Oj oj oj.
Jag trodde verkligen inte det här. Jag var nere för räkning, eller mer än så: jag hade varit nere för räkning. Jag var på väg upp från räkningen.
Det är då det händer. Och som allt annat dramatiskt, avgörande och viktigt så händer det långsamt. Man fattar inte vad som händer förrän det hänt.
Vi levde bredvid varandra. Helt bestämda på att det var så här det var. Bostadsannonser införda. Hemnet.se gick varmt. Vi skulle leva i var sin lägenhet. Dottern varannan vecka. Vi skulle bli som Jerry och Elaine. Lyckliga ex. Ex som kunde ses på middag utan att det var något märkvärdigt.
Så var det. Så skulle det bli.
Men... hur ska man uttrycka det? Någonstans längs vägen infann sig en trivsel igen. En glädje i sällskapet. Ett skratt framför tv:n. En kram. Lite hångel. Långa prat om annat än vår relation. Ringdans på mattan i vardagsrummet med dottern.
Vi såg varandra igen.
Jag försökte vara arg. Jag gjorde verkligen det. Jag försökte säga att "du lekte med mig". Jag ville sätta hårt mot hårt, säga att "du kanske vill försöka igen, men det kanske inte jag vill". Visa att jag kanske ville något annat. Att jag inte bara var något man kom tillbaka till.
Men det blev inte mer än halvhjärtat.
För det är klart att jag stod där. Om inte med öppna armar så i alla fall med ett lättat leende.
Så nu är det så. Vi försöker igen.
Och jag måste säga att jag har en bra känsla i kroppen. Inte för att jag tror att det här kommer hålla för evigt. Utan för att jag vet att när det inte håller längre, har jag redan provat på den känslan. Jag har vant min hjärna vid tanken.
Låt det komma när det kommer. Under tiden ska jag vara med min familj.
Det är då det händer. Och som allt annat dramatiskt, avgörande och viktigt så händer det långsamt. Man fattar inte vad som händer förrän det hänt.
Vi levde bredvid varandra. Helt bestämda på att det var så här det var. Bostadsannonser införda. Hemnet.se gick varmt. Vi skulle leva i var sin lägenhet. Dottern varannan vecka. Vi skulle bli som Jerry och Elaine. Lyckliga ex. Ex som kunde ses på middag utan att det var något märkvärdigt.
Så var det. Så skulle det bli.
Men... hur ska man uttrycka det? Någonstans längs vägen infann sig en trivsel igen. En glädje i sällskapet. Ett skratt framför tv:n. En kram. Lite hångel. Långa prat om annat än vår relation. Ringdans på mattan i vardagsrummet med dottern.
Vi såg varandra igen.
Jag försökte vara arg. Jag gjorde verkligen det. Jag försökte säga att "du lekte med mig". Jag ville sätta hårt mot hårt, säga att "du kanske vill försöka igen, men det kanske inte jag vill". Visa att jag kanske ville något annat. Att jag inte bara var något man kom tillbaka till.
Men det blev inte mer än halvhjärtat.
För det är klart att jag stod där. Om inte med öppna armar så i alla fall med ett lättat leende.
Så nu är det så. Vi försöker igen.
Och jag måste säga att jag har en bra känsla i kroppen. Inte för att jag tror att det här kommer hålla för evigt. Utan för att jag vet att när det inte håller längre, har jag redan provat på den känslan. Jag har vant min hjärna vid tanken.
Låt det komma när det kommer. Under tiden ska jag vara med min familj.
Kan det vara så här enkelt?
Dagarna går. Vi tittar på lägenheter. Vi ser på tv. Vi pratar om vår - separerade - framtid. Vi går och lägger oss, bredvid varandra, i samma säng.
Det enda som skiljer det här från ett vanligt förhållande är att vi inte har sex. Och att vi aktivt söker var sitt boende. I allt annat väsentligt beter vi oss som vilket par som helst. Okej, vi kanske gråter lite mer. Men det är också allt.
Ska det vara så här? Ska det vara så här enkelt?
Visst sörjer jag. Ibland gör jag det. Ibland kommer sorgen över den framtid som aldrig kommer bli vår över mig. Jag grinar extra mycket till sliskiga filmer. Jag är känsligare. Under hela oktober och hela november grät jag tills jag inte trodde man kunde gråta mer.
Men nu. Nu finns det nästan inget kvar.
Och framför allt: jag är inte rädd längre. Jag vet att det kommer en dag när jag vaknar lycklig. Jag är inte där än, men den kommer. Den måste komma.
Jag ser hur jag vaknar i min helt egna lägenhet, en morgon när jag är utan barn. Jag går ut i köket som är exakt precis lika städat som jag - bara jag - vill ha det. Jag gör kaffe. Jag läser tidningen exakt hur länge jag vill. Sedan duschar jag och går ut. Fikar ensam, jag gillar att fika ensam. Går hem, skriver lite. Gör planer för kvällen. Tar några öl med vänner.
Jag kommer leva ett liv jag för alltid trodde jag övergivit.
Ibland finns det en tjej med i den där synen. Då viskar jag "kaffe eller te?" i hennes öra när jag vaknar. Sen kommer hon insläntrande i köket med min morgonrock på sig. Sen har vi förmiddagssex.
Åh herregud: förmiddagssex. Det var flera år sedan.
Sen duschar vi.
Andra dagar ser jag andra syner. En ensam tisdagskväll med tv:n som enda sällskap. Ett hål i bröstet som bara dottern kan fylla. Tystnad. Saknad. Jag ser hur dottern ställer de där frågorna ingen egentligan kan besvara: varför vill inte mamma och pappa bo tillsammans? Förklara! Varför?
Jag har ju svårt att förklara det ens för mig själv. Hur ska jag då förklara det för en 4-åring?
Det enda som skiljer det här från ett vanligt förhållande är att vi inte har sex. Och att vi aktivt söker var sitt boende. I allt annat väsentligt beter vi oss som vilket par som helst. Okej, vi kanske gråter lite mer. Men det är också allt.
Ska det vara så här? Ska det vara så här enkelt?
Visst sörjer jag. Ibland gör jag det. Ibland kommer sorgen över den framtid som aldrig kommer bli vår över mig. Jag grinar extra mycket till sliskiga filmer. Jag är känsligare. Under hela oktober och hela november grät jag tills jag inte trodde man kunde gråta mer.
Men nu. Nu finns det nästan inget kvar.
Och framför allt: jag är inte rädd längre. Jag vet att det kommer en dag när jag vaknar lycklig. Jag är inte där än, men den kommer. Den måste komma.
Jag ser hur jag vaknar i min helt egna lägenhet, en morgon när jag är utan barn. Jag går ut i köket som är exakt precis lika städat som jag - bara jag - vill ha det. Jag gör kaffe. Jag läser tidningen exakt hur länge jag vill. Sedan duschar jag och går ut. Fikar ensam, jag gillar att fika ensam. Går hem, skriver lite. Gör planer för kvällen. Tar några öl med vänner.
Jag kommer leva ett liv jag för alltid trodde jag övergivit.
Ibland finns det en tjej med i den där synen. Då viskar jag "kaffe eller te?" i hennes öra när jag vaknar. Sen kommer hon insläntrande i köket med min morgonrock på sig. Sen har vi förmiddagssex.
Åh herregud: förmiddagssex. Det var flera år sedan.
Sen duschar vi.
Andra dagar ser jag andra syner. En ensam tisdagskväll med tv:n som enda sällskap. Ett hål i bröstet som bara dottern kan fylla. Tystnad. Saknad. Jag ser hur dottern ställer de där frågorna ingen egentligan kan besvara: varför vill inte mamma och pappa bo tillsammans? Förklara! Varför?
Jag har ju svårt att förklara det ens för mig själv. Hur ska jag då förklara det för en 4-åring?
... var god och snäs
Jag har tydligen varit otrevlig. Hon säger det i alla fall. Och det enda jag kunde få fram var: ja? och?
Klart jag är otrevlig. Du har dumpat mig.
Och sen vill jag säga subba. Men det menar jag ju inte.
För vi bor forttfarande i samma lägenhet. Man kan inte säga subba till någon man bor ihop med. Det blir otrevligt på riktigt.
Fast ska jag vara helt ärlig måste jag bli bättre på att vara ett arsle. Ryta till. Få ut grejerna. I stället för att skälla ut konstiga tanter på stan. Eller otrevliga busschaffisar. För det är den vägen det vanligtvis tar: jag eldar upp en hel jävla massa ilska. Och sen öser jag ut den över första bästa främling som snäser åt mig. Aldrig i helvete att jag kan snäsa åt den jag lever med.
För då kan hon ju - hemska tanke - lämna mig.
Men vänta nu? Är det inte så att...
Just det. Det är precis det hon har gjort. Hon har lämnat dig.
Var god och snäs.
Klart jag är otrevlig. Du har dumpat mig.
Och sen vill jag säga subba. Men det menar jag ju inte.
För vi bor forttfarande i samma lägenhet. Man kan inte säga subba till någon man bor ihop med. Det blir otrevligt på riktigt.
Fast ska jag vara helt ärlig måste jag bli bättre på att vara ett arsle. Ryta till. Få ut grejerna. I stället för att skälla ut konstiga tanter på stan. Eller otrevliga busschaffisar. För det är den vägen det vanligtvis tar: jag eldar upp en hel jävla massa ilska. Och sen öser jag ut den över första bästa främling som snäser åt mig. Aldrig i helvete att jag kan snäsa åt den jag lever med.
För då kan hon ju - hemska tanke - lämna mig.
Men vänta nu? Är det inte så att...
Just det. Det är precis det hon har gjort. Hon har lämnat dig.
Var god och snäs.
Fördelar
Jag har börjat lista fördelar med att det blivit som det blivit.
1. Livet känns spännande.
2. Jag har insett att min dotter är det finaste som hänt mig (det visste jag så klart redan innan, men nu är det tydligare än någonsin).
3. Jag har insett att mina vänner är viktigare än jag någonsin trott.
4. Jag har faktiskt en familj som älskar mig. Visst, de är inte perfekta, men de menar väl. Alltid.
5. Jag kanske faktiskt kan träffa någon som är bättre för mig än X.
6. X kommer alltid att vara min bästa vän. Just nu är jag svinförbannad på henne ibland. Men i det långa loppet kommer vi att finnas där - bredvid varandra.
7. Jag har ett singelliv framför mig, som jag trodde jag aldrig skulle få uppleva igen. De veckor jag är utan dottern kommer jag att kunna skriva, träna, dejta, dricka öl och glo på exakt vilka program jag vill. Och jag har faktiskt saknat det.
Nåt sånt ser den ut. Det finns en lista på nackdelar också. Men den gör jag mitt bästa för att inte ens tänka på. För då känns det som om någon har kört in en slö brödkniv i magen och vridit om långsamt.
Och det känns inte så skönt.
1. Livet känns spännande.
2. Jag har insett att min dotter är det finaste som hänt mig (det visste jag så klart redan innan, men nu är det tydligare än någonsin).
3. Jag har insett att mina vänner är viktigare än jag någonsin trott.
4. Jag har faktiskt en familj som älskar mig. Visst, de är inte perfekta, men de menar väl. Alltid.
5. Jag kanske faktiskt kan träffa någon som är bättre för mig än X.
6. X kommer alltid att vara min bästa vän. Just nu är jag svinförbannad på henne ibland. Men i det långa loppet kommer vi att finnas där - bredvid varandra.
7. Jag har ett singelliv framför mig, som jag trodde jag aldrig skulle få uppleva igen. De veckor jag är utan dottern kommer jag att kunna skriva, träna, dejta, dricka öl och glo på exakt vilka program jag vill. Och jag har faktiskt saknat det.
Nåt sånt ser den ut. Det finns en lista på nackdelar också. Men den gör jag mitt bästa för att inte ens tänka på. För då känns det som om någon har kört in en slö brödkniv i magen och vridit om långsamt.
Och det känns inte så skönt.
Medan tåren torkar
Jag skriver - bokstavligen - med knappt torkade tårar i ögonvrårna. Som en sårad tonårsflicka skriver dagbok. Sån är jag. Papperstunn.
X grät. Jag kramade. X var tyst i soffan. Jag satt bredvid. X försökte skoja bort något. Jag blev arg. Jag grät. Hon sa: när du gråter får jag så mycket skuldkänslor att jag inte kan gråta.
Och vad fan menar du med det, far jag ut. Ska du förneka mig att vara ledsen? Du har ju för fan dumpat mig!
Varpå jag tar täcket och kudden. Stänger dörren till sovrummet. Sover på soffan i natt.
Fan för detta. Fan för att behöva vara i samma lägenhet just nu.
Annars har jag varit på ett märkligt gott humör de senaste dagarna. Jag har försökt att visualisera livet som det kommer att se ut. Att vi förblir vänner. Att dottern bor varannan vecka hos mig, varannan hos X. Att vi då och då äter middag alla tre. Kanske tar en fika. Kanske åker på utflykt.
Men sen kommer det alltid något som stör. X träffar någon ny. Jag träffar någon ny. Det kommer i vägen för vår vänskap. X kan bli fasansfullt sotis.
Jag vill att vi ska bli som Jerry och Elaine! Fast med barn då. Bästa polare. Som kan analysera dejter. Som inte blir sotis på varandra. Som ibland, om det pockar, kanske kan hoppa i säng med varandra.
Kan ingen transportera mig fram i tiden, säg... tre månader. När det ordnat sig med bostad. När vi kanske kommit in i nya rutiner. När vi kanske kan se på varandra och säga. "Hej kompis".
Och verkligen mena det.
Räcker tre månader? Vad tror ni?
X grät. Jag kramade. X var tyst i soffan. Jag satt bredvid. X försökte skoja bort något. Jag blev arg. Jag grät. Hon sa: när du gråter får jag så mycket skuldkänslor att jag inte kan gråta.
Och vad fan menar du med det, far jag ut. Ska du förneka mig att vara ledsen? Du har ju för fan dumpat mig!
Varpå jag tar täcket och kudden. Stänger dörren till sovrummet. Sover på soffan i natt.
Fan för detta. Fan för att behöva vara i samma lägenhet just nu.
Annars har jag varit på ett märkligt gott humör de senaste dagarna. Jag har försökt att visualisera livet som det kommer att se ut. Att vi förblir vänner. Att dottern bor varannan vecka hos mig, varannan hos X. Att vi då och då äter middag alla tre. Kanske tar en fika. Kanske åker på utflykt.
Men sen kommer det alltid något som stör. X träffar någon ny. Jag träffar någon ny. Det kommer i vägen för vår vänskap. X kan bli fasansfullt sotis.
Jag vill att vi ska bli som Jerry och Elaine! Fast med barn då. Bästa polare. Som kan analysera dejter. Som inte blir sotis på varandra. Som ibland, om det pockar, kanske kan hoppa i säng med varandra.
Kan ingen transportera mig fram i tiden, säg... tre månader. När det ordnat sig med bostad. När vi kanske kommit in i nya rutiner. När vi kanske kan se på varandra och säga. "Hej kompis".
Och verkligen mena det.
Räcker tre månader? Vad tror ni?
Jag ber om ursäkt
Det gör jag faktiskt. Av två anledningar.
Dels var det alldeles för länge sedan jag skrev. Och det beror på att jag inte kunnat. Det här är ju en anonym blogg. Ingen vet att jag skriver. Inte ens mina närmaste. Den enda som vet är Kjell, min shrink. Och han får ju inte säga något. Hej Kjell!
Men med andra ord kan jag inte skriva så länge X finns runt mig. Och de senaste dagarna har hon funnits i min närhet här hemma. Och på jobbet kan jag inte heller skriva. Vi får inte blogga utan chefens tillåtelse. Jag överlämnar det åt er att klura ut vilken bransch jag är i när jag avslöjar det.
Dels inser jag att jag kanske gick över en gräns när jag skrev det förra inlägget. Det skrevs i all hast. Jag hade bråttom: X var i badrummet och kunde komma ut när som helst. Jag var tvungen ett välja ett spår att skriva om, och det råkade bli sex. För att det var det jag tänkte på just då.
Det var inte meningen att avskräcka er. Men visst - jag har lite issues med sexet. Och det är väl dags att deala med dom nu.
Läget just nu: jag är gladare än på väldigt länge. Ibland gråter jag. Men det blir mer och mer sällan. Acceptans: det är så här det är. Det blev inte mer än så här. Och vi har fortfarande kvar det vackraste som finns: hon som är en meter lång och gillar kaniner.
Det är faktiskt en enorm insikt. Att även om jag är ledsen, så finns hon alltid där. Med en barnkram. Med frågor som "hur kommer det sig att pappor är tjocka men ändå inte har en bebis i magen?". Med fartränder i pippitrosorna och en fascination för... saker man aldrig tänkt på. Späckhuggarbebisar. Var Eva i "Evas funkarprogram" bor när hon inte är på tv.
Hon kommer alltid att finnas där. Som ett rep mellan X och mig. En garant för att vi alltid kommer att vara förbundna. För att vi kommer att finnas i varandras liv.
Men jag ska inte ljuga. Ibland låter jag tanken fara till det sommarhus vi ville köpa. Där dottern skulle få uppleva sin barndoms somrar. Där X och jag skulle bli lite småfulla på billigt bag in box och ha oduschat sommarsex. Där det skulle svida i huden och myggklia på benen.
Så kommer det aldrig att bli.
Och... jag borde bli ledsen nu.
Men det är väl så här det är. Framtiden är ny. Livet är nu.
Dels var det alldeles för länge sedan jag skrev. Och det beror på att jag inte kunnat. Det här är ju en anonym blogg. Ingen vet att jag skriver. Inte ens mina närmaste. Den enda som vet är Kjell, min shrink. Och han får ju inte säga något. Hej Kjell!
Men med andra ord kan jag inte skriva så länge X finns runt mig. Och de senaste dagarna har hon funnits i min närhet här hemma. Och på jobbet kan jag inte heller skriva. Vi får inte blogga utan chefens tillåtelse. Jag överlämnar det åt er att klura ut vilken bransch jag är i när jag avslöjar det.
Dels inser jag att jag kanske gick över en gräns när jag skrev det förra inlägget. Det skrevs i all hast. Jag hade bråttom: X var i badrummet och kunde komma ut när som helst. Jag var tvungen ett välja ett spår att skriva om, och det råkade bli sex. För att det var det jag tänkte på just då.
Det var inte meningen att avskräcka er. Men visst - jag har lite issues med sexet. Och det är väl dags att deala med dom nu.
Läget just nu: jag är gladare än på väldigt länge. Ibland gråter jag. Men det blir mer och mer sällan. Acceptans: det är så här det är. Det blev inte mer än så här. Och vi har fortfarande kvar det vackraste som finns: hon som är en meter lång och gillar kaniner.
Det är faktiskt en enorm insikt. Att även om jag är ledsen, så finns hon alltid där. Med en barnkram. Med frågor som "hur kommer det sig att pappor är tjocka men ändå inte har en bebis i magen?". Med fartränder i pippitrosorna och en fascination för... saker man aldrig tänkt på. Späckhuggarbebisar. Var Eva i "Evas funkarprogram" bor när hon inte är på tv.
Hon kommer alltid att finnas där. Som ett rep mellan X och mig. En garant för att vi alltid kommer att vara förbundna. För att vi kommer att finnas i varandras liv.
Men jag ska inte ljuga. Ibland låter jag tanken fara till det sommarhus vi ville köpa. Där dottern skulle få uppleva sin barndoms somrar. Där X och jag skulle bli lite småfulla på billigt bag in box och ha oduschat sommarsex. Där det skulle svida i huden och myggklia på benen.
Så kommer det aldrig att bli.
Och... jag borde bli ledsen nu.
Men det är väl så här det är. Framtiden är ny. Livet är nu.
Sextrösten - finns den?
Okej. Jag har inte skrivit på länge och jag har bråttom nu. X är på toaletten och jag skriver så fort jag kan.
Men: det är slut. Slut slut slut.
Alla tankar om särboskap är borta.
Hon gav mig lite förhoppningar där ett tag. Hon gjorde det lite lättare att gå. Men det var bara lögner. Hon vill inte. Och - helt ärligt - jag vet inte om jag vill heller längre.
Jag ser bara praktikaliteter nu. Hur ordna boende? Varannan vecka? Fem dagar var? Och sen en liten kåt djävul som viskar i mitt öra: hur länge måste det gå innan man släpar hem nån? Kan vi ha rebound-sex snart?
Jävlar i helvete vilken torka jag upplever nu. Jag har inte varit oknullad så här länge sedan jag var 19: två och en halv månad - and counting.
Egentligen är ju det det minsta av mina bekymmer. Men jag kan inte låta bli att ständigt gå runt med den där lite pilska tanken i huvudet. Projicerar jag bara ett ömhetsbehov? Tror jag någonstans långt bak i huvudet att saker och ting faktiskt skulle ordna sig om vi bara hade sex en gång?
Tänker jag efter har det ju varit så hela mitt vuxna liv: så länge man har sex hyfsat regelbundet är allt frid och fröjd. No matter hur mycket man bråkar: finns det sex är det bra.
Jag minns en gammal flickvän. Min första flickvän, som jag var ihop med alldeles för länge. Vi blev ihop när jag var 19. Och för att göra en lång historia väldigt kort: efter sådär en fem-sex år fick jag panik. Jag ville inte längre. Var på vippen att vara otrogen, fick ännu mer panik.
Och sen kom sommaren.
Och hon anade ju att jag var på väg därifrån. Så hon tog av sig kläderna och tänkte samma sak som jag: finns det sex är det bra. Och jag lugnade min panik med hennes kropp. Om och om igen.Fullständigt själlöst sex. Om och om igen. In och ut. I alla ställningar. Hela tiden med en ångestklump i magen.
Helt meningslöst. Jag gjorde slut ett halvår senare. Till slut kunde inte ens jag motivera mig. Jag slaknade - i dubbel bemärkelse.
Det finns en gräns för hur mycket sex kan trösta.
Kanske är det en rejäl torka jag behöver?
Men: det är slut. Slut slut slut.
Alla tankar om särboskap är borta.
Hon gav mig lite förhoppningar där ett tag. Hon gjorde det lite lättare att gå. Men det var bara lögner. Hon vill inte. Och - helt ärligt - jag vet inte om jag vill heller längre.
Jag ser bara praktikaliteter nu. Hur ordna boende? Varannan vecka? Fem dagar var? Och sen en liten kåt djävul som viskar i mitt öra: hur länge måste det gå innan man släpar hem nån? Kan vi ha rebound-sex snart?
Jävlar i helvete vilken torka jag upplever nu. Jag har inte varit oknullad så här länge sedan jag var 19: två och en halv månad - and counting.
Egentligen är ju det det minsta av mina bekymmer. Men jag kan inte låta bli att ständigt gå runt med den där lite pilska tanken i huvudet. Projicerar jag bara ett ömhetsbehov? Tror jag någonstans långt bak i huvudet att saker och ting faktiskt skulle ordna sig om vi bara hade sex en gång?
Tänker jag efter har det ju varit så hela mitt vuxna liv: så länge man har sex hyfsat regelbundet är allt frid och fröjd. No matter hur mycket man bråkar: finns det sex är det bra.
Jag minns en gammal flickvän. Min första flickvän, som jag var ihop med alldeles för länge. Vi blev ihop när jag var 19. Och för att göra en lång historia väldigt kort: efter sådär en fem-sex år fick jag panik. Jag ville inte längre. Var på vippen att vara otrogen, fick ännu mer panik.
Och sen kom sommaren.
Och hon anade ju att jag var på väg därifrån. Så hon tog av sig kläderna och tänkte samma sak som jag: finns det sex är det bra. Och jag lugnade min panik med hennes kropp. Om och om igen.Fullständigt själlöst sex. Om och om igen. In och ut. I alla ställningar. Hela tiden med en ångestklump i magen.
Helt meningslöst. Jag gjorde slut ett halvår senare. Till slut kunde inte ens jag motivera mig. Jag slaknade - i dubbel bemärkelse.
Det finns en gräns för hur mycket sex kan trösta.
Kanske är det en rejäl torka jag behöver?
Summering
Läget just nu:
Vi ser oss om efter varsin lägenhet. Vilket kan ta tid.
X har spelat ut särbokortet. Hon är fortfarande inte säker på hur hon vill ha det.
Och jag blir mer och mer tillfreds med tanken på att separera.
Jag känner mig märkligt lugn. I dag sa jag till X att vad som än händer, vare sig vi flyttar isär eller stannar tillsammans. Oavsett om vi är sambo, särbo eller skiljda med varsin ny partner. Oavsett allt - så kommer vi alltld, alltid, alltid att vara VI. Vi har vår dotter. Vi har vår historia. Vi har våra minnen.
Och det känns skönt.
Dessutom, och jag vet att det nog är en större klyscha än den om "vad är kärlek", men i alla fall: jag känner mig ung. Inte för att jag är lastgammal. Jag fyller snart 34. Men jag känner mig nyfiken på livet igen. Jag vill veta vad som kommer att hända mig. Det känns kul att träffa nya människor. Det känns viktigare att träffa gamla vänner.
Det känns som om tårarna är slut. Och det spelar egentligen ingen roll hur saker och ting blir mellan mig och X, för jag har överlevt så här långt. Det gjorde så ont att jag trodde jag skulle bli tokig, men jag överlevde.
Trodde aldrig jag skulle citera en Bajenlåt, men visst: Just idag är jag stark.
Det är jag faktiskt.
Vi ser oss om efter varsin lägenhet. Vilket kan ta tid.
X har spelat ut särbokortet. Hon är fortfarande inte säker på hur hon vill ha det.
Och jag blir mer och mer tillfreds med tanken på att separera.
Jag känner mig märkligt lugn. I dag sa jag till X att vad som än händer, vare sig vi flyttar isär eller stannar tillsammans. Oavsett om vi är sambo, särbo eller skiljda med varsin ny partner. Oavsett allt - så kommer vi alltld, alltid, alltid att vara VI. Vi har vår dotter. Vi har vår historia. Vi har våra minnen.
Och det känns skönt.
Dessutom, och jag vet att det nog är en större klyscha än den om "vad är kärlek", men i alla fall: jag känner mig ung. Inte för att jag är lastgammal. Jag fyller snart 34. Men jag känner mig nyfiken på livet igen. Jag vill veta vad som kommer att hända mig. Det känns kul att träffa nya människor. Det känns viktigare att träffa gamla vänner.
Det känns som om tårarna är slut. Och det spelar egentligen ingen roll hur saker och ting blir mellan mig och X, för jag har överlevt så här långt. Det gjorde så ont att jag trodde jag skulle bli tokig, men jag överlevde.
Trodde aldrig jag skulle citera en Bajenlåt, men visst: Just idag är jag stark.
Det är jag faktiskt.
Varför dansar jag nu?
Det var företagsfest igår. Julbord. Jag blev full. Satan i gatan vad full jag blev. Och sent blev det. Jag kom hem halv fem.
Jag är mycket nöjd med min fest. Jag hade kul, jag pratade om viktiga saker med människor jag gillar. Jag skrattade på riktigt. Jag pussade en alldeles speciell arbetskamrat på kinden när vi sa hejdå. För att visa att hon är alldeles speciell. På ett mänskligt plan alltså, inte på ett knullplan.
Dessutom dansade jag.
Och det låter ju inte så märkvärdigt. Men ni känner inte mig.
Jag har inte dansat på fem år. Det sammanfaller på ett obehagligt exakt sätt med tidpunkten när X blev gravid. Uppenbarligen hände något då. Något som tog bort rytmen i mig.
För egentligen gillar jag att dansa. Jag ser förmodligen ut som en lika stor idiot som någon annan på golvet. Men jag gillar det. Att känna mig snygg. Känna - förlåt, inbilla mig - hur blickarna dras mot mig. Eftersom jag är Så Jävla Cool. Vem är inte det efter välkomstdrink, nubbe, fyra öl till maten och ytterligare fyra öl?
Varför har jag inte gjort det på fem år? Jag kan höra mina ursäkter: närå, satt de blir ju rätt lite sömn. Borde nog dra nu. Ähvafan, de e liksom inte min grej längre. Man har ju familj nu. Å förresten ser ju alla ut som idioter närom dansar. De e bara bajsmusik. Ja orkante.
Allt det där har jag sagt.
Men nu dansar jag. Något har släppt. En spärr. En lucka. En dörr. Något.
Jag stängde den för fem år sen. För att jag trodde att det var så det skulle vara. Och just den där dörren, spärren eller luckan har ju gjort att det blivit som det blivit. Den har gjort mig tråkig. Den har gjort mig svår. Den har gjort mig till en gnällig gubbe.
Men nu dansar jag.
Och frågan är: dansar jag för sent?
Jag är mycket nöjd med min fest. Jag hade kul, jag pratade om viktiga saker med människor jag gillar. Jag skrattade på riktigt. Jag pussade en alldeles speciell arbetskamrat på kinden när vi sa hejdå. För att visa att hon är alldeles speciell. På ett mänskligt plan alltså, inte på ett knullplan.
Dessutom dansade jag.
Och det låter ju inte så märkvärdigt. Men ni känner inte mig.
Jag har inte dansat på fem år. Det sammanfaller på ett obehagligt exakt sätt med tidpunkten när X blev gravid. Uppenbarligen hände något då. Något som tog bort rytmen i mig.
För egentligen gillar jag att dansa. Jag ser förmodligen ut som en lika stor idiot som någon annan på golvet. Men jag gillar det. Att känna mig snygg. Känna - förlåt, inbilla mig - hur blickarna dras mot mig. Eftersom jag är Så Jävla Cool. Vem är inte det efter välkomstdrink, nubbe, fyra öl till maten och ytterligare fyra öl?
Varför har jag inte gjort det på fem år? Jag kan höra mina ursäkter: närå, satt de blir ju rätt lite sömn. Borde nog dra nu. Ähvafan, de e liksom inte min grej längre. Man har ju familj nu. Å förresten ser ju alla ut som idioter närom dansar. De e bara bajsmusik. Ja orkante.
Allt det där har jag sagt.
Men nu dansar jag. Något har släppt. En spärr. En lucka. En dörr. Något.
Jag stängde den för fem år sen. För att jag trodde att det var så det skulle vara. Och just den där dörren, spärren eller luckan har ju gjort att det blivit som det blivit. Den har gjort mig tråkig. Den har gjort mig svår. Den har gjort mig till en gnällig gubbe.
Men nu dansar jag.
Och frågan är: dansar jag för sent?
Märkliga turer
Jag hade en dagdröm idag. Jag var sportkommentator och kommenterade vår kris. Vår skilsmässa.
Det lät ungefär så här:
"Och nu bryter han ihop igen, han har inte mycket till försvar kvar den stackarn men han kämpar, stapplar och nästan kryper fram. Det är starkt, det måste jag säga. Men än starkare är hon, som inte visat några tecken till svaghet ännu. Nu ser jag i och för sig en tår på hennes kind! Jajemensan! Hon gråter nu, och han klappar henne på axeln. Förr eller senare var det ju tvunget att hända. Ingen kan hålla för evigt och nu sitter även X där och gråter. Oj vad hon bölar, hörrni! Nu är bara frågan: när ska hon spela ut särbo-kortet? Det brukar komma nu, precis nu, när hon insett vidden av det som håller på att hända. Ska hon gör det.... jag ser henne ta lite sats nu.... JA! DÄR KOM DET! HON SPELAR UT SÄRBO-KORTET! Kan ni se lättnaden?"
Och så vidare.
För det är precis vad som hänt. X har brutit ihop. Legat på soffan hela dagen och gråtit medan jag varit på jobbet. Haft sån ångest att hon trodde hon skulle gå sönder. Och när jag kom hem med dottern från dagis, såg vi varandra i ögonen på ett sätt vi inte gjort på.... länge.
Och sen skrattade vi. Och sen sa hon att hon kunde tänka sig att vara särbo. Att hon inte stod ut med att förlora mig. Att hon vill ha mig i sitt liv.
Åh, denna lättnad. Jag har gått ner i känslomässig vikt, minst ett par kilo.
Jag vet att det bara är ett sätt att dämpa fallet.
Men det är skönt att inte slå sig.
Eller hur?
I brygga igen?
Sverige har tagit sig till EM och det glädjer mig oerhört. Man ska inte förakta sportglädjen. Den är kanske inte lika sann som Glädjen. Men den är en glädje, och just nu behöver jag glädje.
Igår grät X och jag tröstade henne. Hon sa: men du ska ju inte trösta mig! Det är ju jag som gjort så det blev så här.
Visst är det så. Men jag är den jag är. Jag gillar att trösta. Det får mig att känna mig viktigt och behövd. Tyck vad ni vill om det. Men så är det. Jag kickar på tröstning.
Och det tröstar mig tillbaka att se hennes tårar. Nej, jag är inte sadist. Jag har bara aldrig - inte en gång under hösten - sett henne gråta. Det har stört mig. Sörjer hon ingenting? har jag tänkt. Var det bara jag som uppskattade den där sommaren i det där huset? När vi skrattade på gräsmattan och grillade äckliga korvar? Är det bara jag som sörjer det? Va?
Men nej, visar det sig. Hon sörjer också. Hon sörjer minst lika mycket som jag.
Och en del av mig säger: men ändra dig då. Säg att du vill ha mig igen. Säg att allt är bra.
Men en annan del, den så inihelvete schyssta och reko delen, säger: det är klar att hon sörjer lika mycket som du, och hon vill lika mycket som du att det ska vara bra igen, men hon kan inte.
Hon kan inte älska mer.
Varför ska jag vara så rekorderlig? Varför kan jag inte bara dunka en tallrik i golvet och skrika: men for fuck's sake din dumma brudjävel - hur jävla svårt ska det vara? Vi älskar varandra! Vi har ett liv tillsammans! Sumpa inte det nu.
Men jag kramar och förstår. Jag klappar tyst på huvudet.
Och hoppas att det ska förändra något.
Står jag i brygga nu igen?
Igår grät X och jag tröstade henne. Hon sa: men du ska ju inte trösta mig! Det är ju jag som gjort så det blev så här.
Visst är det så. Men jag är den jag är. Jag gillar att trösta. Det får mig att känna mig viktigt och behövd. Tyck vad ni vill om det. Men så är det. Jag kickar på tröstning.
Och det tröstar mig tillbaka att se hennes tårar. Nej, jag är inte sadist. Jag har bara aldrig - inte en gång under hösten - sett henne gråta. Det har stört mig. Sörjer hon ingenting? har jag tänkt. Var det bara jag som uppskattade den där sommaren i det där huset? När vi skrattade på gräsmattan och grillade äckliga korvar? Är det bara jag som sörjer det? Va?
Men nej, visar det sig. Hon sörjer också. Hon sörjer minst lika mycket som jag.
Och en del av mig säger: men ändra dig då. Säg att du vill ha mig igen. Säg att allt är bra.
Men en annan del, den så inihelvete schyssta och reko delen, säger: det är klar att hon sörjer lika mycket som du, och hon vill lika mycket som du att det ska vara bra igen, men hon kan inte.
Hon kan inte älska mer.
Varför ska jag vara så rekorderlig? Varför kan jag inte bara dunka en tallrik i golvet och skrika: men for fuck's sake din dumma brudjävel - hur jävla svårt ska det vara? Vi älskar varandra! Vi har ett liv tillsammans! Sumpa inte det nu.
Men jag kramar och förstår. Jag klappar tyst på huvudet.
Och hoppas att det ska förändra något.
Står jag i brygga nu igen?
En annan sorts kärlek
Ja, hörrni. Om ni bara visste hur mycket ni betyder.
Jag har en terapeut. Han har mustasch och jag träffar honom varannan vecka. Där får jag ösa ur mig. Men frågan är om jag behöver honom sedan jag startade den här bloggen.
Jag kan inte säga det finare än så här: tack! Tack alla ni som läser och allra mest ni som skriver kommentarer. Jag känner er inte och jag kommer aldrig att känna er. Men det jag känner är ändå ett slags kärlek.
Puss på er!
Jag har en terapeut. Han har mustasch och jag träffar honom varannan vecka. Där får jag ösa ur mig. Men frågan är om jag behöver honom sedan jag startade den här bloggen.
Jag kan inte säga det finare än så här: tack! Tack alla ni som läser och allra mest ni som skriver kommentarer. Jag känner er inte och jag kommer aldrig att känna er. Men det jag känner är ändå ett slags kärlek.
Puss på er!
Det här med kärlek
Sådana här situationer framkallar klyschor. Eller snarare: sådana här situationer är upphovet till alla klyschor.
Jag tänker på det här med kärlek. Och på den största av alla klyschor:
Vad är kärlek?
X säger att hon älskar mig. Men inte på det där sättet.
Hon säger att känslorna är slut. Men, säger jag, du säger ju att du älskar mig.
Men inte på det där sättet. Längre. Säger hon.
Men du älskar mig ju. Vi älskar ju varandra. Vi har det trevligt. Vi har - i alla fall ibland - sex. Vi har ett liv tillsammans. Räcker inte det?
Tydligen inte.
Och sen tänker jag: är det kärlek jag känner? Eller är det bara rädsla för att bli lämnad? Älskar jag bilden, tanken på familjen mer än henne? Är det bara djup vänskap jag känner? Har hennes sjukt läckra kropp med saken att göra?
När jag har tänkt det, måste jag oftast hämta mig en stund. Hela vidden av hennes person slår mig och jag måste stå ut med tanken på att förlora den.
När jag står ut, börjar jag tänka igen. Och det slår mig att visst, om man bryter ner min kärlek till henne i sina beståndsdelar, så består den av det jag beskrev: djup vänskap, rädsla för att bli lämnad, hon är mor till vårt barn, jag åtrår henne.
Och kan inte det vara kärlek? Eller är det så hemskt att jag bara tror att jag älskar henne? Att det finns en helt annan nivå av kärlek som jag inte upplevt? Att jag lurat mig själv med dunster av kompisskap, kärnfamiljsromantik och kåthet?
Jag blir inte klok på det här. Jag blir inte alls klok på det här.
Men jag är något på spåren. Något ganska befriande.
Jag tänker på det här med kärlek. Och på den största av alla klyschor:
Vad är kärlek?
X säger att hon älskar mig. Men inte på det där sättet.
Hon säger att känslorna är slut. Men, säger jag, du säger ju att du älskar mig.
Men inte på det där sättet. Längre. Säger hon.
Men du älskar mig ju. Vi älskar ju varandra. Vi har det trevligt. Vi har - i alla fall ibland - sex. Vi har ett liv tillsammans. Räcker inte det?
Tydligen inte.
Och sen tänker jag: är det kärlek jag känner? Eller är det bara rädsla för att bli lämnad? Älskar jag bilden, tanken på familjen mer än henne? Är det bara djup vänskap jag känner? Har hennes sjukt läckra kropp med saken att göra?
När jag har tänkt det, måste jag oftast hämta mig en stund. Hela vidden av hennes person slår mig och jag måste stå ut med tanken på att förlora den.
När jag står ut, börjar jag tänka igen. Och det slår mig att visst, om man bryter ner min kärlek till henne i sina beståndsdelar, så består den av det jag beskrev: djup vänskap, rädsla för att bli lämnad, hon är mor till vårt barn, jag åtrår henne.
Och kan inte det vara kärlek? Eller är det så hemskt att jag bara tror att jag älskar henne? Att det finns en helt annan nivå av kärlek som jag inte upplevt? Att jag lurat mig själv med dunster av kompisskap, kärnfamiljsromantik och kåthet?
Jag blir inte klok på det här. Jag blir inte alls klok på det här.
Men jag är något på spåren. Något ganska befriande.
Vardag
Snart kommer de hem igen. Blir färre inlägg nu.
Jag grät ganska lite när jag kom hem idag. Bara några tårar som nästan klämdes ut.
Jag längtar faktiskt inte efter X. Det känns tomt. Och skönt.
Däremot längtar jag ihjäl mig efter dottern. Hon har beställt mat. Falukorv. Sen ska jag leka med henne. Förmodligen hoppa i sängen och sjunga "Sjörövar Fabbe". Hela tiden ska jag låtsas som om allt i hennes värld är som det alltid varit.
Och snart kommer vi att dra undan marken under hennes fötter. Svisch, kommer det att säga. Så har vi gjort vår dotter ledsen. Så har vi förändrat hennes liv för alltid.
Visst. Hon kommer säkert klara det bra. Jag och X hatar ju inte varandra. Vi kommer inte att snacka skit om varandra. Vi är vettiga människor. Men ändå.
Hon är ju så liten, tänker jag ibland. En meter lång. Sexton kilo tung. Så liten.
Sen går mitt hjärta sönder. Jag orkar inte tänka längre.
Familjen
Min bror fyllde år igår. Och idag var det familjemiddag i villan.
Jag kommer från en gedigen, klockren medelklassbakgrund. Pappa ingenjör. Mamma lärare. De gifte sig ett knappt år innan jag föddes. Pappa var 23. Mamma 25. Jag har en lillebror. Han är fyra år yngre.
Under hela min barndom fanns det en sak som skrämde mig mer än något annat: skilsmässa.
Jag kunde inte tänka mig något hemskare. Jag vet inte varför egentligen. Det fanns ju gott om folk som var skiljda i vår omgivning. Som bodde varannan vecka. Eller som träffade farsan varannan helg.
Kanske handlade det om sättet morsan sa ordet på. Hon liksom sänkte hakan och halvviskade: "skilsmässa". Ungefär som hon sa "homosexuell". Något man instinktivt ogillar, men som man vet att man inte borde ogilla. En krock mellan det man med ryggmärgen föraktar och det man med ytan måste acceptera. Därav viskningen.
Nu har hon i och för sig varit normal. Hon säger att hon känner med mig. Att X alltid kommer att vara en del av familjen. Och att det viktigaste är dottern. Och det har hon ju rätt i. Men jag kommer inte ifrån känslan av... ja vad ska man kalla det?
Misslyckande? Svek?
Någonting i alla fall. Vi ligger i skilsmässa.
När jag kommer hem till familjen får jag en hård kram av mamma. Och sen hjälper jag pappa att gräva en grop. Sen äter vi middag och pratar om saker. Och ting. Och annat oviktigt.
Är det inte lite onormalt att undvika ämnet? Eller är det jag som är egocentrerad?
Eller, nej: mitt liv ligger just nu i spillror och det kvalar inte ens in som middagskonversation. Är inte det lite märkligt?
Och säger inte det en del om varför jag ställer mig i brygga och försöker slicka ryggslutet?
Jag kommer från en gedigen, klockren medelklassbakgrund. Pappa ingenjör. Mamma lärare. De gifte sig ett knappt år innan jag föddes. Pappa var 23. Mamma 25. Jag har en lillebror. Han är fyra år yngre.
Under hela min barndom fanns det en sak som skrämde mig mer än något annat: skilsmässa.
Jag kunde inte tänka mig något hemskare. Jag vet inte varför egentligen. Det fanns ju gott om folk som var skiljda i vår omgivning. Som bodde varannan vecka. Eller som träffade farsan varannan helg.
Kanske handlade det om sättet morsan sa ordet på. Hon liksom sänkte hakan och halvviskade: "skilsmässa". Ungefär som hon sa "homosexuell". Något man instinktivt ogillar, men som man vet att man inte borde ogilla. En krock mellan det man med ryggmärgen föraktar och det man med ytan måste acceptera. Därav viskningen.
Nu har hon i och för sig varit normal. Hon säger att hon känner med mig. Att X alltid kommer att vara en del av familjen. Och att det viktigaste är dottern. Och det har hon ju rätt i. Men jag kommer inte ifrån känslan av... ja vad ska man kalla det?
Misslyckande? Svek?
Någonting i alla fall. Vi ligger i skilsmässa.
När jag kommer hem till familjen får jag en hård kram av mamma. Och sen hjälper jag pappa att gräva en grop. Sen äter vi middag och pratar om saker. Och ting. Och annat oviktigt.
Är det inte lite onormalt att undvika ämnet? Eller är det jag som är egocentrerad?
Eller, nej: mitt liv ligger just nu i spillror och det kvalar inte ens in som middagskonversation. Är inte det lite märkligt?
Och säger inte det en del om varför jag ställer mig i brygga och försöker slicka ryggslutet?
